Jag heter Øyvind Tholvsen och är född 1971.

Eftersom jag i detta samfund har hittat en kristendomsförståelse som jag trivs med och känner mig igen i.

Jag är från Norge, och har växt upp i Norska kyrkan, ungefär som Svenska kyrkan. Då jag var 17 år valde jag att gå med i en baptistkyrka. En del i detta var att jag insåg att detta med barndop inte stämde med förståelse av vad som står i Bibeln om dop. Jag lät mig döpa som 17-åring. Efter att jag utbildat mig till pastor valde jag att arbeta och vara en del av en församling som ingick i Evangeliska Frikyrkan. Där hittade jag som sagt en kristendomsförståelse som jag gillar.

Jag ser inte på kyrkliga handlingar som sakrament. Men om du menar dop och nattvard, så är båda viktiga för mig. Dopet är en viktig engångshändelse som var en stor dag i mitt liv. Det var denna dag jag bestämde mig för att leva med Jesus som den jag vill följa. Nattvarden firar jag flera gånger i månaden. Det är omöjligt för mig att säga att det ena är viktigare än det andra.

Kort sagt: Den är som klassisk kristen tro alltid har bekänt som en treenig Gud. Här har vi en samsyn med Svenska Kyrkan och de fleste andra etablerade kristna samfund.

Detta kan du läsa om här.

Jag ser positivt på att människor söker mening i tillvaron. Jag har mycket lättare att förstå människor som har en tro än människor som inte tror att det finns något mer än det vi kan se och känna på. Jag tror att den kristna tron skiljer sig markant från många östliga religioner och en hel del från Islam. Jesus påstår enligt Nya Testamentet att det är de som lärt känna honom som vill leva med honom som läromästare och räddare som har fått del i Guds andliga liv. Här finns upprättelse, förlåtelse, seger över ondska och en andra chans. Det ser jag inte att andra religoner har. Men jag har stor respekt för andras övertygelse. Jag vet inte att jag har rätt i allt.

Andra kulturer är härligt. Det är spännande att se hur andra människor tänker och agerar i sina liv, vilka vanor man har, vilka värden man anerkänner osv. Jag har många vänner från särksilt Afrika och några från Mellanösten.

Det innebär att man vill nå ut med detta budskap om upprättelse som jag skrev om ovan så att andra människor över hela världen får möjlighet att få del av detta liv som Gud vill locka och dra oss in i. Men allt måste baseras på människors fria val, utan manipulation. Vi har alltid hävdat att vi människor ska få ha frihet att välja tron själv. Vi döper till exempel inga små barn, eftersom de inte kan välja själv. För vårt samfund, EFKs, del innebär världsmission i praktiken att vi är involverade i ett internationellt arbete i ett 40-tal länder. I många av dessa länder arbetar vi dock inte med att sprida budskapet, utan mest med att ge hjälp till fattiga och hjälpa fattiga till självhjälp. Det är ju många länder där det inte är tillåtet att tro på mer än ett sätt.

Se svar ovan om världsevangelisation. Till detta kan jag tillägga att vi lägger stor vikt vid att utbilda våra medarbetare i kulturkunskap. Vi vill inte föra ut svensk kultur, utan kristen tro. Hur det går till skiljer sig verkligen åt beroende på vem som arbetar, vilket land man är i och så vidare. Idag är det så att de länder som mest står för evangelisation inte är Sverige utan länder som Syd-Korea och Brasilien.

Synden kan i grunden beskrivas som att vi människor inte vill erkänna att vi inte är centrum i universum eller tillvaron. Gud är detta centrum. Därmed är synden min attityd av självcentrering, egoism och cynism som lätt blir en följd av detta. Synd är vårt uppror mot Guds goda avsikter och vägledning för ett gott mänskligt liv.
I praktiken kan detta vara att baktala, att ljuga, att stjäla, att strunta i att miljön håller på att förstöras och så vidare.

Man kan helt enkelt erkänna sina egna brister och berätta om detta för en annan god och nära vän som tror på Jesus. Har man gjort någon annan illa, måste man också gå till denna och erkänna detta och be om förlåtelse. När detta skett kan man be denna goda och nära vän som man erkänt sin synd för om att be en förlåtelsebön. Det innebär helt enkelt att man ber om att Gud ska ta bort vår synd och den känsla av orenhet som vi på grund av denna handling känner.

Svår fråga. Jag tycker det är komplext för vår vårdpersonal som i ena stunden gör en abort på ett foster ända upp i 22:a vecka, i andra stunden sätter man in alla resurser för att rädda ett annat foster som är lika gammalt eller några dagar äldre. Jag skulle vilja fråga dig och oss alla: När börjar livet? Varför är något par så fascinerat över det som finns i hennes mage och som varit där i någon vecka och som de kallar sitt barn? Medan grannarna i huset bredvid som också är gravida tycker att det var olämpligt att detta som finns i hennes mage kom just nu, och därmed bestämmer sig för att kalla det en cellklump som man tar bort. Jag har svårt för att vi i Sverige i dag inte kan prata lite mer sansad om detta etiska dilemma. Marit, som jag är gift med, och jag skulle själva inte kunna göra en abort, och skulle gärna stödja andra att våga vägra abort och försöka hitta en annan utväg.

Jag har vänner som är homosexuella. Jag tycker att all kärlek är bra, men jag tycker inte att all sexualitet är ok. Jag älskar min mamma, jag älskar mina tre barn, men sexualitet är inte ok i dessa relationer. Att jag tycker detta är en del av min kristna övertygelse.
Dock anser jag att homosexuella bör ha precis samma rättigheter i samhället som andra par. De får gärna ha rätt att gifta sig för min del. Lagen ska inte särbehandla vissa grupper. Läs gärna min pastorsblogg. Där har jag tidigare skrivit om detta.

Marit och jag har själv valt att inte ha sex före äktenskapet. Vi tror att detta härliga som vi tycker att sex är, blir härligast i ett förpliktande förhållande där vi gett varandra löften om trohet. Sex är en förening av två människor som verkligen är djup. Det finns risk att man avtrubbar denna djuphet om man slarvigt har sex hit och dit. Sex är inte till för att jag ska tillfredställas. Sex är till för att ge ut sitt allra innersta och sitt allra mest hängivna till den man älskar och vill leva med resten av livet. Sedan blir man tilfredställd själv också. Men det handlar om att ge detta först och sedan får man detta av den andra som en djup förening. Flummigt? Jag tänker nog så. Men samtidigt har jag respekt för att andra ser på annat sätt.

Frågan man kan ställa sig är: varför ska jag göra gott mot en annan människa, mot djur, behandla naturen med omsorg och ansvar? Svaret jag har funnit i kristen tro är: Därför att Gud har skapat allt och gett oss detta att vårda och förvalta. Naturen berättar för mig att det måste finnas en oerhörd vis och uppfinningsrik skapare. Naturen är för komplex och vacker för att bara kommit till av en slump.

Jag tror att det finns ett liv efter döden. Jag tror att alla som vill vara med Gud får vara med honom. Jag tror inte att de som inte varit med Gud och tillbett honom innan döden vill vara med Gud och tillbe honom efter döden. Det är inte bara enkelt att vara med Gud. Inte därför att han är dum eller elak eller nåt, utan därför att man måste ha lärt sig att leva med ett annat centrum än mig själv. Har man inte lärt sig att leva med Gud som centrum innan döden, vill man nog hellre dö ut än att vara med Gud som centrum och tillbe honom efter döden.

På frågan om du tror på ett liv efter döden skrev du att du tror att det finns ett liv efter döden för de som vill vara med Gud. Och att de andra dör ut, vad menar du med det? Tror du på helvetet? Och menar du att man har ett val efter döden, att man kan välja att vara med Gud då eller inte?

Det finns många olika svar på den fråga du ställer om helvetet. Kristna har olika uppfattningar i frågan helt enkelt. Jag tror att det finns ett dödsrike, ett helvete. Jag är inte den som ska avgöra vem som hamnar där. Min utgångspunkt i mitt tänk är att man i detta livet väljer om man vill ha ett evigt liv med Gud eller ett evigt liv utan Gud. Jag tror inte att människor som här har valt att leva utan Gud kommer att ändra sig efter döden. Men det kan vara så att man gör det. Det kan alltså också vara så att man ges möjlighet att välja efter döden. Inte så mycket tyder på att det är så om man läser Bibeln.

Gud gör anspråk på att vara hela universums skapare. Gud gör anspråk på att vara Herre över hela jorden och alla människor. Att bli en kristen innebär att jag själv säger: Jag är inte den som bäst styr mitt liv. Jag är inte herre i mitt liv. Mitt liv går inte ut på självförverkligande. Mitt liv går ut på att förverkliga Guds plan och vilja med mänskligheten. Att bli en kristen innebär att säga till Gud: Jag vill inte ha mig själv till centrum i tillvaron. Jag vill ha Dig till centrum. Gud visar vem han är i Jesus Kristus. Jesus ger sitt liv för sina vänner. Jesus besegrar genom detta liv ondskans makt. Jag kan få del i detta livet genom att ta emot Den Helige Anden, som är Guds kraftgivande närvaro som han sender oss.

Att komma till himlen efter döden är att komma hem till sin far, komma hem till sin herre och mästare, komma hem till sin kung. Far, herre, mästare, kung är alla ord som används för att beskriva Guds relation till en människa. Om jag inte har velat ha Gud som far, herre, mästare, kung här, är det svårt att tänka sig att jag vill ha Gud som detta efter döden. Vad har förändrats då som säger att jag skulle ändra mig?

Därmed hamnar jag i ett tillstånd eller i en verklighet efter döden där Gud inte är herre, mästare, kung, far. Där är männsikan överlämnat till sig själv och till sitt eget självförverkligande. Alla som vill leva oberoende är där, överlämnat till sitt oberoende och överlämnat till en värld eller tillvaro där Gud inte är med sin skaparkraft, med sin Helige Ande, med sin barmhärtighet och nåd. Detta är helvetet som jag förstår det. Några tror att detta innebär att man kommer att upphöra att vara, andra tänker på detta som en plats av evig pina. Men det är hur som helst inte en plats dit Gud sänder oss, utan en plats vi väljer att vara - hur märkligt det än låter. Det är bara den lilla människan som kan erkänna ett beroende av Gud på ett sätt som gör att man vill till himlen. Det finns mycket stolthet i oss människor som hindrar oss från att bekänna Jesus Kristus som vår räddare.

Nåväl. Kan du förstå min tankegång? Jag vill inte bara svara med en kort mening: Typ: Jag tror på helvetet, ja. Detta kräven en förklaring.

En som skrivit mer om detta är författaren CS Lewis. Han skrivit om Narnia och har också skrivit om dessa frågor i flera av sina böcker.